2015-01_KrönikaKan inte börja på annat sätt än att tacka Gud för möjligheten att åka som volontär till Indien i tre månader. Det har varit tre fantastiska månader där jag fått utmanas, växa, lära känna mig själv bättre och framför allt fördjupa min relation med Gud. Han har gång på gång visat att Han håller och är närvarande i varje situation – när ingen förstår vad du säger, när du inte förstår vad någon säger, när du är ensam, när du längtar efter att få vara ensam, när du vill åka hem, när du inte vill åka hem, listan kan göras lång.. Han är närvarande och Han hjälper.

I mitten av september började äventyret. Sedan första gången jag var i Indien visste jag att det är ett land med otroligt stora behov och jag bad innan resan att Gud på något sätt skulle använda mig för att visa sin kärlek till människor. Större delen av tiden i Indien hjälpte jag till på Indian Childrens skola i ett av Kolkatas fattiga områden. De dagliga uppgifterna varierade med allt ifrån att leka lekar, undervisa och sjunga sånger, till att vissa dagar bara finnas där och ge en extra kram till de barn som behövde det.

Vad jag inte hade räknat med var att Gud ännu mer än Han ville att jag skulle ge, ville lära mig att ta ta emot. Av Hans kärlek. Jag tror aldrig jag har känt mig mer älskad än när ett litet indiskt barn tog min hand och hjälpte mig hitta vägen hem från skolan när jag var osäker på hur jag skulle gå, eller gav mig tummen upp och sa ”auntie, you have a great smile”, eller torkade tårar från min kind när det var svårt att säga hej då. Under de tre månaderna använde Gud varenda en av de 67 eleverna som en liten kanal för sin stora kärlek och det träffade rakt in i hjärtat. Det som berörde mig djupt vid alla dessa tillfällen var vissheten att de här barnen handlade precis som jag vet att Jesus skulle ha gjort.

Tack vare Indian Children får barnen gå i skolan, ha lärare som bryr sig och ger dem uppmärksamheten och uppskattningen som de behöver men inte alltid får hemifrån. De får skollunch, hjälp att hålla sig rena, vaccin och medicin om de skulle bli sjuka. De får hopp om en framtid där de kan utbilda sig och få ett riktigt jobb för att bryta sig ur fattigdomen. Viktigast av allt får de lära känna Jesus.

Gång på gång blev jag alldeles förundrad av hur dessa underbara barn kan komma från så fattiga och ofta hemska förhållanden, men ändå ge så mycket.
Då påminde Gud mig om bibelordet i 1 Joh 4:19, ”Vi älskar därför att Han först har älskar oss”.

För ett indiskt litet barn kanske det största beviset på Guds kärlek är möjligheten att få gå i skolan, miraklet att äta mat både till lunch och middag, eller att Gud svarar på en bön om att deras pappa ska sluta slå mamma. För mig blev mötet med samma barn också ett djupare möte med Guds personliga kärlek. Och från den bottenlösa, aldrig sinande kärlekstanken som bara finns hos Gud, kan vi sedan ösa från Hans kärlek och fortsätta göra det Han har kallat oss till: älska andra så som Han först har älskat oss.

Victoria Johansson

Volontär IndianChildren